Det visade sig vara krångligare än jag drömt om, att få sälja en kopp kaffe till sina kunder…

I min drömvärld hade det gått till så här:
Jag ringer styrelsen i föreningen och säger att jag vill utnyttja platsen utanför butiken genom att ställa ut två tre bord med stolar där så att alla mammalediga/pappalediga människor och alla andra som spatserar förbi kan sitta i solen och dricka en kopp kaffe och läsa en tidning.
”Hurra så trevligt” säger styrelsen. ”Det får du gärna göra, bara du ser till så att inget skräp ligger kvar eller någon störs på annat sätt. Var ordningsam och klok så ska du se att det kommer bli en succé. Vi kommer och dricker kaffe hos dig en ledig dag.”

Men…

Jag lever i verkligheten.
Verkligheten där det krävs tillstånd, kontraktsskrivning, styrelsemöten och minst fem telefonsamtal för att ta reda på vem som bestämmer över de tio-tolv kvadratmetrarna jag pratar om.

Kanske orkar jag fortsätta kämpa för en levande mysig gatumiljö, kanske fortsätter jag bara sälja möbler och prylar, vi får se.